Jag var förväntansfull, men på gränsen till rädd. I måndags kväll satt jag och frös, under en filt framför brasan. Tydlig feberfrossa. Sa till maken att "det är kört, definitivt kört. Det blir ingen träning". Men på tisdag morgon vaknade jag helt symtomfri, som tur var. Nån sjuka var det definitivt inte, utan ren och skär ångest. Hade jag inte haft Camilla i hasorna så hade jag skippat, helt klart. Inte för att jag inte har ork eller lust. Jag älskar ju att träna. Utan för att jag var rädd för vad som väntade. Detta var inte min hemmaplan - trodde jag.
Jag hämtade upp Camilla och Hege vid åttatiden och vi åkte till vackra Dikemark Idrottsplats. Fin gräsplan med löparbanor runt, belägen mellan två sjöar och en älv. Vi såg inget av detta såklart. Det var becksvart ute och det var tur att det fanns lite belysning kring idrottsplatsen så att vi i vart fall fick lite ledljus.
Vi startade med ett par varv löpning på löparbanorna som uppvärmning och jag kände att kroppen svarade. Jag har ju inte sprungit så särskilt mycket de senaste åren p.g.a. mina hälar, men det märks att mina andra träningsformer ger kondition också. Efter uppvärmningen började instruktören beskriva upplägget för passet. De andra sju deltagarna var inte där för första gången så det blev en kort instruktion och sedan bara att köra.
Sedan var det dags för två dragövningar för att stärka benen. Kraftigt band över magen/höfterna och en stark, bromsande kompis som håller i handtagen bakom dig. Ner i knäna och gå framåtlutad med stora, djupa steg. Sedan går man med sidan emot och och kryssar bakre benet framför främre i stegen framåt. Härliga övningar som suger i alla muskler man har kring lår, vader och stuss. Att sedan samarbeta med en f.d. elitalpinist, med mycket krut i lårmusklerna gjorde att jag startade passet bryskt.
Nästa övning var en dragövning för armar och rygg. Där håller kompisen emot också.
Nu ringde Camilla precis och ville veta hur det går med kroppen, om det börjat krypa fram någon träningsvärk ännu :) Det känns att det är på gång. En annan sak hon ville tala om, rörde vår kära Ängel. Camilla är fysioterapeut och har tittat på Ängelns rygg. Hon säger att den är väldigt plastisk och rörlig, trots sin scolios, och det gör att man borde behandla och inte bara vänta på operation, liggande i korsett.
Tyvärr är det ju så att Ängeln, trots att den neurologiska operationen blev lyckad, inte har raknat, utan istället fått en än större cobb-vinkel i sin krökta ryggrad. Detta gör att ortopedisk operation är ofrånkomlig. Den är planerad till jan-feb och det kommer att bli en tuff rackare. Steloperation från andra ländkotan upp över bröstryggen. Lång rehab på ca nio månader. Den annars så positiva Ängeln blev ordentligt dämpad av detta då vi var på Sahlgrenska Sjukhuset i torsdags. Men som hon också säger "vi får glädjas åt alla dagar, mamma" så är i morgon en ny dag som vi såklart gläds åt. Hon har en förmåga att bita ihop och bara köra. Livet leker!
Nu har vi tur att vi har Camilla i vår närhet. Hon är inte bara en underbar människa, hon är också en duktig fysioterapeut. Hon har nu erbjudit oss att komma till henne två ggr per vecka för behandling och har lärt ut övningar att göra hemma. Allt för att stärka musklerna kring midjan på vänster sida och vid höger skulderblad samt för att rotera ryggraden motsols. Allt för att motverka det som kroppen själv snedvrider genom scoliosen.
Så Camillas samtal fick mig att helt förtränga gårdagens träning. Vem bryr sig ... Jag tränar för att må bra och det var en kanonträning med flera bra övningar som följde efter dragövningarna. Kroppen behöver vara stark för att humöret och psyket ska orka. Men samtalet gjorde att det är inte känns värt att lägga tid på att notera övningar och repetitioner. Inte ens för att jag ska minnas dem. Det är väl bara att köra någon annan bra träning vid ett nytt träningstillfälle. Nu ska jag istället gå in och läsa om träning för att stärka scoliosryggar.
Kram vänner
Anette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar